Life is not measured by the breaths you take, but by its breathtaking moments.

- Vis jävel

Så vackert och så sant!

Det är sommarlov, och jag är jävligt glad!   

Inga måsten. Bad. Sol som gör en lyckligare (och snyggare!).Umgås med de som verkligen gör mig glad: familjen och vissa kompisar. Glass. Sommarklänningar. Shorts. Sova till ett. Resa. Åh juste, nämde jag INGA måsten!?

Nu när jag sitter här i ett grått Stockholm, kollar på bilder när jag var liten och lyssnar på musik, så kan jag inte hjälpa att man blir nostalgisk.

Åh, när man var liten. Jag saknar tiden då inget var svårt, då mamma och pappa tog ens beslut. Jag saknar när det bästa som fanns var att krypa upp i deras famn och äta glass en sommarkväll. Jag saknar när man inte stod en timme varje dag framför spegeln för att göra sig redo för dagen, utan när man bara vaknade och sprang ut för att leka. Jag saknar när man tyckte att skolan var det bästa som fanns. Jag saknar den tiden då man aldrig kände sig ensam, och när man aldrig funderade på vad livet faktiskt gick ut på. Jag saknar när det inte fanns någon press i skolan, på vad man skulle jobba med, på betyg. Jag saknar när ens värsta bråk var när ens storebror fick mer glass än en själv. Jag saknar att sitta och titta på Pocahontas och Lejonkungen. Ibland saknar jag verkligen att vara liten, för då hade man ingen aning om hur svårt livet egentligen var. Och det värsta var att man inte insåg det då. Jag saknar det.

Det här passar så grymt bra in på hur jag känner nu.

I, I'll get by
I, I'll survive
When the world's crashing down
When I fall and hit the ground
I will turn myself around
Don't you try to stop me
I, I won't cry

Det är från Alice i underlandet, sjunget av Avril Lavigne, men det spelar ingen roll för det är så klockrent ändå!

Att bråka med en vän är så frustrerande!!!!

Först så vill jag tacka Evelina, vem du nu är, för att du gör en liten 17årig tjej glad genom att kommentera! ;)

Sen har jag tänkt på att det är så sjukt hur mycket vädret påverkar mig. Det är vår på gång, och trots att så mycket i mitt liv har rasat samman, så bara spritter det i kroppen på mig! Det är helt underbart galet, det känns nästan som jag är kär!

Men jag måste säga att eftersom jag skriver så sälla så ser jag verkligen perspektiv på mitt liv. Och jag måste säga att det har blivit till det bättre. Tror jag. Det kan också vara så att jag har vant mig. För så brukar det vara med mig, om jag blir less på något i mitt liv, så gnäller jag som fan ett tag och är ledsen, för att sedan bara vänja mig och leva sådär som jag inte vill. Jag vet inte. Men som sagt så känns det bra. Just nu. Och jag måste bara skriva det här i bloggen så att ingen ber mig att gå till psyket. För när livet är som värst, när man nått botten, då behöver man prata. Jag har haft bloggen som min vän på något sätt, men när min gamla barndomskompis har gått igenom en tuff period i sitt liv samtidigt som mig, så har det blivit så att vi har börjat prata. Och det känns så bra. För jag märker att jag utvecklats. Eftersom jag haft bloggen att skriva mina tankar och känslor till så var det rätt så svårt för mig att prata om känslor för någon. Jag trodde faktiskt att jag var en sån person som var riktigt öppen med allt såntdär, men det var ju som sagt bara i bloggen. Så jag lär mig, jag utvecklats, jag får en vänskap som jag aldrig haft. Det är så skönt. För jag har ju läst att om man inte vet vem man själv är, och inte känner sig själv så får man det svårt i livet. Och jag är bara 17 år. Tänk vad jag kommer se tilbaka på det här när jag är 80. Läsa om hur jag fann mig själv på något sätt.

Jag lär mig också att alla motgångar gör mig starkare. "What doesn't kill you can only make you stronger" stämmer så jävla bra. Sånt här tänker jag självklart inte på när livet känns pest, men när jag väl har de här ljusa stunderna så försöker jag påminna mig själv om det. 

Jag känner att det här inlägget blev rörigt, men jag  ska försöka skriva när jag är på olika humör! Tyvärr bllir det ju aldrig så när man är glad eftersom man har en massa annat att göra. Utan det är när man känner sig som mest ensam som man skriver för att bara få det ur sig. Att skriva eller berätta är det bästa botemedlet. I alla fall för mig. Bloggen har hjälpt mig så mycket på något sätt. Egentligen skulle man kunna ha ett worddokument eller en dagbok, men det känns... jag vet inte hur. Bara bra med blogg helt enkelt. Och som sagt vänner och familj. Det hjälper så otroligt mycket att bara få det ur sig!! Och med bloggen känns det inte som någon dömer.

Nu ska jag sova, vi hörs väl snart igen... 

Jag har tänk på en sak. Små ord kan göra så mycket, en enda mening kan göra en till världens lyckligaste, eller världens olyckligaste. Nu har det inte hänt något sånt, men när man har haft en allmänt dålig dag och sedan loggar in här för att se att någon älskar ens blogg så blir man faktiskt riktigt glad! Det kan låta löjligt för en kommentar, men som sagt, små ord kan göra så mycket, så tack för att ni vill göra en 17-årings liv lite ljusare , hehe ;).

I alla fall, nu har det ju hänt lite grejer igen eftersom jag är inne här. Eller rättare sagt en stor del, det var ju sedan jullovet jag skrev.

Men istället för att göra en reiview på mitt liv så tänkte jag skriva om varför egentligen behöver skriva om. Bloggen är liksom som min dagbok, mina egna tankar, och det är faktiskt bra för jag känner mig lättad varje gång jag har skrivit av mig eller pratat av mig om något jobbigt. Och sedan är det ju kul när man blir äldre att faktiskt läsa igenom allt det här när man är äldre!

Hursomhelst så har jag gått runt och ljugit för mig själv. Och så kom jag på att det inte finns någon av mina kompisar eller familj som jag inte ljugit för. Och då blir jag ledsen. Det värsta är att man inte ens kan vara ärlig mot sig själv, för jag har ju hört att det är det viktigaste på vägen mot personlig utveckling: ja att just vara ärlig mot sig själv. Och det har jag inte. Jag har haft en falsk bild om mig själv, jag har sett mig som jag vill vara. Jag såg mig själv som social, rolig. Men så kom jag på, eller rättare sagt jag fick höra sanningen. Ingen har sagt det förut. Eller jo, att jag är blyg. Men en vuxen familjevän sitter vid vårat bord. Alla pratar och disskuterar. Min bror leder samtalet som vanligt. Snackar på inandning, och pappa likaså. Och jag sitter där. Tyst. Som det alltid varit, och som det alltid kommer att vara. Jag är den tysta och tråkiga. Tillbakadragen. Flikar in med små grejer hela tiden. Men det slog mig först nu att jag VILL INTE VARA SÅ HÄR. Jag vill kunna vara den där tjejen som alltid snackar och kommer med roliga kommentar. Den som inte är rädd att fråga saker eller prata med helt random personer. Men det är jag inte. Hon sa att " Hanna är den tysta. Hon sitter där och tänker att de löser det där, jag gör som jag vill. Tur att alla inte är som Hanna, Filip, det är bra att du är den som snackar. För hon är inte framåt, så ni andra får tänka på att ge henne lite utrymme, för annars  kommer hon vara den där tysta hela livet. Hon kommer bara sitta där och inte ha något att säga". Och jag blev chockad och ledsen, för jag insåg att det var sant! Jag är den där personen jag själv hatar!!! Men vad ska jag göra? Jag är 17 år, jag kan inte ändra på mig nu, eller? Jag kommer alltid vara den tysta, även fast jag inte vill. Jag vill verkligen kunna vara den där pratsamma, SÅ GÄRNA!! Men jag kan inte. Jag vet inte varför. Jag säger till mig själv: det är bara att prata på, men jag kan inte. Det går bara inte. Det är inte så att jag inte vågar. Det är bara att jag inte VET vad jag ska säga, för jag har alltid, i hela mitt liv, varit van vi att de andra pratar. De är de andra som sköter samtalet och lyssnar. MEn jag vill ändra på det, nu medan det kanske finns en chans. Men jag vet inte vad jag ska göra, det är det. Hur i helvete ändrar mig sig själv sådär? Jag får väl vara utbytesstudent för ett år... Det är ju de alla säger. Den mest givande personliga utvecklinge. Jag skulle verkligen behöva det. För min skull. För jag vill inte vara så här.

Hjälp.

Nu när jag har skrivit av mig, så går jag vidare. Vardagen fortsätter. Jag slutar tänka på att jag vill vara den sociala. Jag glömmer bort det. Allt blir som vanligt. Och så en dag kommer jag på det igen. Blir ledsen. Skriver ett inlägg. Det är så det går till. Och det gör mig ännu ledsare, för jag vill så gärna...

Ha en trevlig lördag...

Åhåhåh idag är det julafton, årets bästa dag! Hur kan man INTE älska julafton!? Maten, presenterna, familjen, snön, kalle anka, men främst: stämningen! U N D E R B A R T ! Hurrsomhelst, nu när jag sitter här, 10 minuter kvar till att julafton är slut för 2009, med mina finfina presenter, såsom en kamera, smink från id, body lotions, med mera, så kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen. MISFÖRSTÅ MIG INTE, JAG ÄR HUUUR GLAD SOM HELST FÖR ATT FÅ DELA DENNA DAG MED MIN ÄLSKADE FAMILJ, OCH AV ALLA JULKLAPPAR! Men... Jag tänker. Nästa jul, när min brorsa inte längre bor hemma, när de underbara treorna slutar i min skola för att börja plugga på universitetet, när jag fått se min kärlek för sista gången och när jag bara har ett år kvar i gymnasiet. Hur känner jag då? Vad är jag då i mitt liv? Jag brukar undra detta varje jul: hur ser mitt liv ut nästa jul? Har jag pojkvän? Är jag fortfarande bästa kompis med Mikaela? Har jag samma umgänge? Vilka kommer jag att tappa kontakten med detta år, och vilka nya kommer jag att lära känna? Jag blir nästan lite rädd när tiden går så snabbt, men min utveckling inte hinner med. Alltså i livet. Det känns som jag är på samma ställe som förra julen, även fast jag nu går i gymnasiet. Livet är kort och man måste utnyttja stunderna. Jag borde inte tänka så här. Borde leva i nuet, och njuta. Men det är så svårt när framtiden är så oklar. Jag vet inte vad jag vill bli, jag har inget att kämpa för i skolan, för att nå mitt drömjobb. Jag har ingen pojkvän som alltid är där för mig, och ingen BÄSTA kompis jag kan dela allt med. Haha , klart att jag har en massa kompisar, men vart är den där vänskapen man ser på film? Jag har visserligen alltid min familj som är här för mig. Men jag vill inte att tiden ska gå så snabbt! Eller jo. Jag vet inte. Ibland kan jag inte vänta på att få komma ut i världen, upptäcka nya saker, komma ifrån gymnasiet och klara mig på egen hand. Men samtidigt så kommer jag sakna den här tryggheten som man har i gymnasiet så grymt mycket. Inte lika mycket eget ansvar. Alla säger att denna tid är den bästa i livet. Man ska njuta i gymnasiet, för när man tar stundentet så ser man tillbaka på denna underbara tid och ångrar att man inte njut till fullo..

jag vet inte vad jag vill. vad jag ska tro. Men nu vet jag i alla fall vad jag tänker, och om exakt ett år så ska jag läsa detta och se hur jag tänkte när jag var ett år yngre. Jag undrar verkligen hur mitt liv ser ut då. har jag ryckt upp mig i skolan? Kommit ut ur mitt skal? Slutat bry mig om vad andra tycker?

Hm. Det blir spännande att se!

Nu ska jag gå och lägga mig, för att sedan vakna till en ny underbar dag som ska spenderas med min finfina familj! Hoppas att ni har haft en lika bra dag som  jag! :D

  Hej bloggen! Nu var det allt ett tag sedan jag skrev, men bloggandet går för mig i perioder. Ibland är det verkligen torka, men sedan så kan jag få ett sug efter att blogga, haha! Idag är en sån dag!

Just nu sitter jag och har det mysigt här vid datorn medan jag kollar ut på den finafina snön, dricker en kopp varm choklad och lyssnar på den underbara låten "Words" med Beegees. Inte min musiksmak egentligen, jag är en mer housebrud , men det är superhärlig! Och juste, jag skriver på min historiauppsats också..

Även fast dagen i skolan har varit ganska dålig, så har jag värsta myskänslan ! Kanske för att det är snö ute...?

Aja, back to buisness